Min resa till att bli pappa
Nu har jag varit pappa i 1,5 vecka. För ett år sedan hade jag inte ägnat många minuter i mitt liv åt att tänka tanken att vara pappa, helt enkelt på grund av att jag inte tidigare varit intresserad av det. I september började jag och Tina prata om att skaffa barn. Jag hade ingen stor längtan då heller men visst tänkte jag, det börjar väl bli dags så jag befruktade då Tina ? Känslan när vi såg att graviditetstestet var positivt minns jag med glädje, men inte heller då ägnade jag så mycket tid åt att tänka på mig själv som pappa. Hösten blev jobbig för Tina då hon mådde väldigt dåligt så mitt fokus var att stötta henne.
I december tog vi ultraljudsbilder och det kändes lite mer verkligt. För Tina var det mer verkligt och det är inte så konstigt då Levi låg i henne hela tiden och hon kände honom. Hon älskade honom innan han föddes. Med tiden har jag tänkt mer och mer på mig själv som pappa men ändå inte ägna det så mycket tid åt dessa tankar. Mitt fokus har hela tiden varit Tina, som någon gång i januari blev av med sitt illamående och sen dess mått bra fram till födseln. Självklart har hon varit trött, haft ont och haft oro men det är sådant alla har mer eller mindre.
Tina – 6 dagar före birthday. Våren har gått fort, vi har längtat efter dagen då Levi skulle födas men har ändå försökt njuta av friheten vi haft innan dess. Ett par veckor innan de var dags tog jag ledigt ifall vi skulle föda tidigare. Veckan då vi hade planerad födsel så kände vi oss redo. Det var lite jobbigt att de gick över tiden men de blev bara fyra dagar efter. På måndagen hade Tina värkar och på kvällen blev de rejäla. På natten till tisdag skjutsade Tinas mamma, som var här och stöttade oss, in oss till förlossningen. Vi fick stanna kvar. För mig var det nu mer fokus än tidigare att stötta Tina. Det var jobbigt att se henne att ha så ont men vi visste ju att de skulle leda till något bra. Hon kämpade på riktigt bra!
Jag var så stolt över henne! Även personalen kämpade på bra och vi är väldigt imponerade av hur duktiga de är.På morgonen när Tinas ryggmärgsbedövning började göra verkan så kunde vi sova i en halvtimme, jag satt i fåtöljen och sov och det var för både henne och mig den skönaste tuppisen vi någonsin haft. Sen var de återigen dags för mig att sätta mig på pallen och hålla Tina i handen. Det riktiga förlossningsarbetet gick relativt fort, från sju till halv tolv. När barnmorskan berättade att hon kunde se håret på Levi så började jag gråta första gången, de började då bli verklighet. När jag såg minen på dom att Levi var nära att komma ut så kände jag en lättnad, trots att Tina då förmodligen hade mer ont än någonsin där hon stod på alla fyra med lustgasen i ena handen och spypåsen i andra. Precis innan hon gjorde sista puschen så visste jag att han skulle komma ut och det gjorde han. Känslan när han precis kom ut och de höll upp honom är de häftigaste känslan jag någonsin varit med om. Jag bara grät. Nu förstod jag (nästan iallafall) att det var sant. Barnmorskorna städade upp blodbadet, Tina låg utslagen men glad och jag bara tittade på Levi och grät. De placerade honom vid Tinas bröst och jag fortsatte titta på honom och ta på hans små fingrar, och grät…
Efter en stund vände de honom och vi fick se att de var en pojke. Varken Tina eller jag hade tänkt på det, vi brydde oss inte så mycket om det. Efter att jag hade klippt navelsträngen så fick vi vara själva en stund och bara njuta, sedan kom de in med fika till oss. Specialgod fika.
Känslan nu var tacksamhet att allt gått bra och glädje för att vårt barn äntligen var hos oss. Livet utanför existerande knappt, förutom att jag ville ringa till mamma och berätta, vilket jag efter ett par timmar kunde göra. De närmsta dygnet var så i princip, inga tankar på träning ens ?De tankarna kom dock efter ett par dagar då vi fortfarande var kvar på BB och jag gick/sprang upp och ner där för att få träning. Hur mycket jag än Älskar både Tina och Levi så blir jag rastlös efter att ha varit inne i ett rum i flera dygn. För mig fanns omvärlden efter nån dag, för Tina existerade bara Levi och jag i henne liv under en längre tid.
Att se Tina klara av allt de här och direkt klara av mammarollen på en grymt bra sätt, har gjort mig ännu mer stolt över henne än tidigare. Att se Levi, som i princip inte gör så mycket, gör mig också stolt. Jag är iväg på dagarna och tränar och kanske gör andra smågrejer, resten av tiden ägnar jag åt att titta på min familj och gosa med dom. Vi vet att den här tiden går fort (faktum är att det går att se från dag till dag hur han växer) och jag vet att allt blir tuffare om en månad då jag börjar jobba så vi försöker njuta så mycket som möjligt.
❤️ Jag förstår att det kommer att bli en riktig utmaning det här med att vara pappa men jag har bästa förutsättningarna då jag har Tina och familjer och vänner runt oss som ställer upp och jag är oerhört tacksam för det.